Hur gör man...

Hallojs raringar..

Jaha så har man då legat i diket igen men vår andra bil. Den förra blev ju bulad och vacker medans denna tappade lite delar efter vägen. Det är nämligen inte lätt att bestiga dessa bergssluttningar med vanliga bilar. Här plogas det och sandas inte i första taget. Jo plogas (ska vaa rättvis)  men sand vad är deee. Man får ta fart uppför första stigningen och be till högre makter om att inte få möte samtidigt som man gasar på allt man kan fram till korsningen. Där ber man igen om att det inte kommer nån och fortsätter i minst 50 km uppför nästa stigning för att ha en chans komma upp. Det är alltså mer eller mindre en flygtur. Jaha sen kommer då isen och sätter stopp, njing njig njing. Två meter kvar av skiten och sen glider man ner i diket baklänges med fart kan jag lova. Blev så ilsk att jag lämnade bileländet där. För säkerhetskull lämnade jag parkeringen på så ingen skulle mosa den helt. Stretade mig själv uppför isen , kokade kaffe och läste en del ramsor för Fjompen som var lika glad för de. Halkade mig nerför stupet och mötte mannen som precis inte jublade över min parkering. Han skulle såklart försöka köra bilen upp ur diket, kan väl inte vara så svårt. Näädå den kom bara ännu längre ner i diket. Hmm jaha då får vi dra upp den då. Fick sätta mig i dikesbilen medans mannen skulle dra upp mig. Det var bara de att han fick världens fäste och jag formligen flög baklänges upp med bilen. Hade halva skogen i bilen eftersom fönstret var nervevat och en hel del revor i ansiktet. Dessutom flög bakspegel sin kos och lite andra små söta lister. Men jag kom ju upp...

Jag är faktiskt väldigt trött på att sitta här på berget och börjar verkligen fundera på vad jag gett mig in på. Tyvärr har jag ju bränt mina chanser i Sverige genom att börja jobba här istället för att leta praktikplatser i Sverige. Så jag har ju mig själv att skylla. Men känner att mina krafter sinar av allt. Ibland är alla beslut inte bra men att ha två boenden, det ena uppe på ett berg där man inte ser en kotte eller har nåt att göra och klättrar på varandra i brist på utrymme. Och inte är nån bergsget eller har en bil med kedjor och driv på alla hjul så blir det lite ensamt. Och resten av sitt hem 40 mil bort..... Jaa jag vet inte jag...Men jobbet är helt underbart iallafall..
Oj det blev en gnällblogg idag.. Fy så trist. Men idag är jag trist, full av hemlängtan och sällskapssjuk..

Saknar min säng...

Mina saker..

                                                                      Min hall..

Snart kommer jag att se ut såhär om jag inte tar ett beslut om vad jag ska ta mig till har ju inte så mycket krafter att spela med efter olyckan. Sååå mina raringar har ni nåt förslag...

Önskar er alla en underbar fredag och tack för att ni finns och tassar in. Var rädda om er och varandra..

Kramar Lisa